Dikter Marianna Agetorp

Här har jag lagt upp de inspelade ljudfilerna från min boksamling Som en röd tråd. Artéa Förlag AB 2006

Stenrikt liv

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Boksamlingen som en röd tråd.

Den som spar han har

Ännu har jag kvar en hel del av mina böcker – sedan jag övertog dem, efter att Artèa förlag upphörde.
Känns som om det kan bli sista gången jag deltar i Kronobergs bokmässa – men i år är jag där.

Välkomna till årets bokmässa

Kronobergs bokmässa på Växjö bibliotek 2015
Lördagen 21 nov Öppettider 10-16
Jag finns där som vanligt – med mina böcker till ovanligt bra priser.
Hoppas vi ses där.
Kronobergs bokmässa 2015

Kronobergs bokmässa program 2015 
Kronobergs bokmässa – utställare 2015
Växjö biblioteks hemsida

img_1704.jpg
Klätterhortensia i november

Jag tror

Min dikt och tack som jag läste
i samband med Wallquistpriset 2006
Dikten finns i Diktsamlingen ”Som en röd tråd”

Som en röd tråd

Som en röd tråd

Jag tror

Ja jag tror på gud fader och moder
och hela släkten av levande
karavaner av människoskaror som
vandrar och söker och hittar och
misstar sig och jublar och förgås
jag tror på de alla som tror på
sig själva och ingen och allt
samtidigt och ibland
och när de kan och när de orkar
och när de ger upp tror jag på dem
och när det gudomliga är fullt
synligt i dem och när allt är
svartbränt i deras inre och dom
inte finner några vägar ut och
när endast gud moder kan
älska sådana barn tror jag på dem
och jag tror att kyrkorna kapellen
katedralerna templen moskéerna
kan  bli rum där man kan hitta sig
själv om man inte letar runt om sig
utan inom sig och nedanom dogmerna
som någon annan gjort tror jag att
det går att hitta tro på det som
är mer gudomligt än gator av guld
jag tror på alla heliga böcker som
hjälper människorna att leva och
dö mindre rädda än när de kom hit
och jag tror på dragningskraften mot
människans mitt om vägen inte
stängs av genom förbudsskyltar och
avspärrningszoner där man inte får
leta själv efter ofödda sanningar
jag tror på att lyckan kommer
och går när vi vill ha den varje
kväll och varje gång vi söker
det större utanför oss
men en gudom
kan lika lite sättas i bur som
du hur gärna du än vill fylla hela
havet i din kropp för bara
saltet är det samma det som
får dig att törsta ännu mer
efter sanningen med litet s
och z och alla bokstäver och
inga bokstäver och alla språk
och inga språk förmår fånga
en enda stavelse av det
största som vi inte har ord
för och jag vet inte om jag
med säkerhet vet något mer
än att den som aldrig har
tvivlat sällan vågat tro och
sen tvivla igen bortom förnumstighet
som förminskar den man söker
och jag behöver betydligt mindre
av det jag önskar och vill öva mig
att dela av evigheten i kortare
sträckor som bara räcker runt
min missmodiga dag när den
är sådan och att den också
vågar omfamna mig när jag
är så lycklig att jag spränger
sönder de minnen som delat
upp min smärta i stängselstolpar
i stället för trampstenar som
kan hjälpa mig och leda mig
någonvart som jag ju inte med
säkerhet vet åt vilket håll
men som håller om min skröplighet
på alla sidor som om också den
vore vacker och användbar för att
bygga upp kosmos med och som
hjälper fyrvaktaren i tornet att
inte somna fast han ibland
ger upp och vill åka med sin andra
hälft på semester till ett annat
kosmos där det är självklart
att han finns men han nöjer
sig också med tysta sanningar
och människor som vågar sitta
uppmärksammade på sin stillhet
med öppna dockningsstationer inåt
för att bara vara det de ännu inte
stannat upp inför men ändå längtat till

jag tror på det som ännu inte vågat
sägas som ännu tystats och bara drömts
jag tror på individer i ett större samspel
och allmänneliga mötesplatser med
mycket rymd som inte hindrar någon
att få vara mindre ensam än när de
kommit dit men som ändå låter oss
få inse att just sorgen är den säkraste
vägen för att hitta rätt på glädjen
som ibland hemsöker oss trots
våra missräkningar om rätt och fel
och vadan och varthän och
vilken mening som är den rätta
när livsprotokollet ideligen vänder
blad genom årmiljonerna och
evolutionen är en vacker karta
över vår väg genom universum
men inte en predikan hur vi
ska hitta vägen framåt
genom portarna med utegångsförbud
och där våra stolta böljor skall
lägga sig till ro för att vi ännu
inte har tillgång till hela pusselbilden
för att alla ännu inte klätt sig i
sin egen mantel eller hörsammat
rösten som viskar i brunnens djup
jag tror på det som ännu inte blivit
svagt och kantstött sargat och rostigt
på rosorna som ännu
inte slagit ut med sin doft därför
att ljuset ännu inte kommit
i så breda skyar att det räcker
till för att lysa upp det mörker
någon har fått oss att tro
att vi sitter i och inte kan
komma ur fast det är
en spindelväv av osanningar
som vill bli lyst av våra tankar
som bara var
beständigt innan det föll in i
oss som bara längtar efter
att få ha ett ämbar stort nog
att ta emot lyckan i när
den kommer fast vi inte
lärt att be om den för det
var ett ord från ett annat
språk som inte gällde oss
utan andra som var finare och
som trodde att den kom av
sig själv fast vi inte ansträngde
oss till det yttersta att bli som
alla andra som redan var bäst
när de föddes fast det bara
såg ut så från vårt håll
och från deras var de lika
utestängda från sin idyll
som alla vi andra för att
lagen är att vi först måste
glömma varför vi kom hit
och bli bländade av mörkret
så vi vågar bereda rum för
vita lanterna fält som kastas
från fyrvaktarens torn ut över
våra övergivna myrmarker
där andra samlat skrot och
kvarlevor som inte är våra
utan andras halvfärdiga
fortskaffningsmedel som inte ledde
dem rätt åt något håll som bara
fick dem att köra fast i gyttjan och
längta ännu djupare efter att till
sista andetaget ändå finna
något som gick att dö en död
på men som inte skrämde in dem
i något kyrkbänkshörn där luften
inte var syre utan andras
andedräkter som var helt fel
storlek och av ohärdat glas
jag tror på kärleken som
stavas både med och utan
särskrivning som stundtals
är sovande men aldrig död
och som aldrig kan försvinna
som är allt som finns
det enda verkligt bestående

Ur diktsamlingen
Som en röd tråd
Boken: Framlagda ord

© Marianna Agetorp

Mitt tack efter Wallquistpriset

Jag vill tacka alla stenar som kommit i min väg
Alla träd som susat mig till tröst
Alla avgrunder jag stått invid
Alla hinder som utmanat mig att komma över
Jag vill tacka alla som sårat mig
och som fått mig att söka djupare efter läkedomen
Alla som fått mig att följa ny väg och bruka ny mark
Jag vill tacka alla som visat mig kärlek
på sitt eget sätt och till alla dem
som vågat släppa fram sin Gudomlighet
Jag vill tacka min andliga inre vägvisare
som manat, varnat och väglett mig
Jag vill tacka Smålands Akademi
och alla dem som sett och trott på mig

Tack!
© Marianna Agetorp

 

Illustrationer Connie Moltubakk

Ditt eget hjärtas dag

Valentin och alla hjärtans dag i all ära, men jag vill uppmärksamma oss på vårt eget hjärta. Kärleken måste börja där, flöda där, för att kärleken skall kunna räcka till för fler – åt alla dem vi får gåvan att älska.  En uppgift som stundtals är mycket mödosam, inser jag efter många irrfärder över kärlekens skiftande marker. Vår röda tråd – det som uppehåller oss, är vår drivkraft kan se mycket olika ut, och kan vara allt annat än kärleksfull mot oss själva.
Jag har samlat olika livsdikter från många år – Under det temat ”Som en röd tråd”. Sex kapitel trodde jag då, men – Inga Leo var barnmorska ( gjorde Layouten) och födde fram sex böcker – i en tjock bokbox. (med god hjälp av Hans Hedlund).
Artea förlag kom på idén att jag skulle läsa in alla dikter – som en ljudbok – som också finns i boxen. Informa stod för inspelningen.
knopp

En röd rosenknopp lägger jag in till alla er som på olika sätt fanns med i den samlade bokens resa. Connie Moltubakk har gjort de färgrika starka illustrationerna.

Lägger in en av bokens texter här. ( en parafras på Kärlekens lov)

Kärlekens nya visa

Om jag talade med både människors och änglars språk men underlät att tala om kärleken

vore mitt hjärta förstelnad tid min hud förbränd åker

och mitt sköte ett förtorkat träd

Därför vill jag tala

med de skrivna orden

med de tysta mellanrummen

och de kvardröjande ögonblicken

jag vill tala med dig som fingrarna gör

som vattendropparna gör

tala med islossningens mod

och med lövsprickningens lust

jag vill tala fast det smärtar

fast det jublar fast förbjudet

därför därför att jag älskar

Kärleken är tålmodig och vild

rusig eggande djuplodande

kärleken ger frid ger oro

ger upphetsning och trånad

kärleken är en skrällande cymbal

ett törstigt ånglok

och en vattendroppes tyngd

Kärleken är allt jag alltid velat veta

förgäves vågat söka innerst längtat

efter att få ta emot

kärleken är det gudomligas språk

den tystes röst

den mottagliges svar

kärleken är tonen den helige sjunger

färgerna i det vita

nyanserna i det svarta

kärleken är siluetternas klagan

spetsens udd spiralernas mitt

kärleken är det vi talar om

sällan till

kärleken är längtans yttersta mål

kärleken är vinddragets sorl

tystnadens eko och sorgens brunn

Om jag talade både människors och änglars språk

skulle jag tala om kärlek

Jag ville be dig fåra min jord

så mina fält och vattna mina ängar

be dig stiga upp i mitt högsta träd

och läka mina sår med din tunga

Jag ville be dig rida min vilda häst

ur dess brinnande spilta

klä av tidsavlagringarnas bestämmelse

och smörja min kropp druvornas olja

Jag ville be dig fläta mitt hår

och vagga min lust

Jag skulle be dig om ingång i din källare

ville trampa din vinpress

och lägga pussel i din själ

ville se in i dina ögon tills de gråter

och gläds och skrattar och inte viker undan

och bara låta ske

Ville gå in i din bergvägg

smeka ditt nyckelhål tills du låter upp

stendörren till din innersta boplats

ville älska alla dina år och vardagar

då du inte fanns bara levde

ville få dig att se dig

med mina ögon

ville få mig att se mig

med dina ögon

Vem talar om kärleken

om inte den som brunnit och brinner

vem söker kärleken som inte den

som räds den som hoppas den

och den som trotsat

så bliver de då i eget stånd

längtan lusten och kärleken

dessa tre

men främst är kärleken som bygger längtan

och lever lust

Om jag talade både människors och

änglars språk

skulle jag talat om kärlek

© Marianna Agetorp ur diktsamlingen Som en röd tråd

Ordens kraft

Ord - ut "Som en röd tråd"

Ord – ur ”Som en röd tråd”

Ordorkan

Ord kan hugga mig i ryggen

välta mig som en orkan

locka blodsdroppar

ur gamla sår

fälla träd

som inte ännu vuxit upp

Väcka fåglarna

fast solen inte hittat fäste

trä på ringar

runt en smutsig hand

Ord kan vara vissna blommor

på en kyrkogård

dimma lyft till öronspeglar

Ord kan väga mer än länders guldmyntfot

sova djupare än svarta stenar

Dränk dem aldrig

för de älskar havet

Lek med dem

och låt dem tvätta dina fötter.

Marianna Agetorp