Som en röd tråd
Dikter Marianna Agetorp
Den som spar han har
Ännu har jag kvar en hel del av mina böcker – sedan jag övertog dem, efter att Artèa förlag upphörde.
Känns som om det kan bli sista gången jag deltar i Kronobergs bokmässa – men i år är jag där.
Välkomna till årets bokmässa
Kronobergs bokmässa på Växjö bibliotek 2015
Lördagen 21 nov Öppettider 10-16
Jag finns där som vanligt – med mina böcker till ovanligt bra priser.
Hoppas vi ses där.
Kronobergs bokmässa program 2015
Kronobergs bokmässa – utställare 2015
Växjö biblioteks hemsida

Klätterhortensia i november
Jag tror
Min dikt och tack som jag läste
i samband med Wallquistpriset 2006
Dikten finns i Diktsamlingen ”Som en röd tråd”
Jag tror
Ja jag tror på gud fader och moder
och hela släkten av levande
karavaner av människoskaror som
vandrar och söker och hittar och
misstar sig och jublar och förgås
jag tror på de alla som tror på
sig själva och ingen och allt
samtidigt och ibland
och när de kan och när de orkar
och när de ger upp tror jag på dem
och när det gudomliga är fullt
synligt i dem och när allt är
svartbränt i deras inre och dom
inte finner några vägar ut och
när endast gud moder kan
älska sådana barn tror jag på dem
och jag tror att kyrkorna kapellen
katedralerna templen moskéerna
kan bli rum där man kan hitta sig
själv om man inte letar runt om sig
utan inom sig och nedanom dogmerna
som någon annan gjort tror jag att
det går att hitta tro på det som
är mer gudomligt än gator av guld
jag tror på alla heliga böcker som
hjälper människorna att leva och
dö mindre rädda än när de kom hit
och jag tror på dragningskraften mot
människans mitt om vägen inte
stängs av genom förbudsskyltar och
avspärrningszoner där man inte får
leta själv efter ofödda sanningar
jag tror på att lyckan kommer
och går när vi vill ha den varje
kväll och varje gång vi söker
det större utanför oss
men en gudom
kan lika lite sättas i bur som
du hur gärna du än vill fylla hela
havet i din kropp för bara
saltet är det samma det som
får dig att törsta ännu mer
efter sanningen med litet s
och z och alla bokstäver och
inga bokstäver och alla språk
och inga språk förmår fånga
en enda stavelse av det
största som vi inte har ord
för och jag vet inte om jag
med säkerhet vet något mer
än att den som aldrig har
tvivlat sällan vågat tro och
sen tvivla igen bortom förnumstighet
som förminskar den man söker
och jag behöver betydligt mindre
av det jag önskar och vill öva mig
att dela av evigheten i kortare
sträckor som bara räcker runt
min missmodiga dag när den
är sådan och att den också
vågar omfamna mig när jag
är så lycklig att jag spränger
sönder de minnen som delat
upp min smärta i stängselstolpar
i stället för trampstenar som
kan hjälpa mig och leda mig
någonvart som jag ju inte med
säkerhet vet åt vilket håll
men som håller om min skröplighet
på alla sidor som om också den
vore vacker och användbar för att
bygga upp kosmos med och som
hjälper fyrvaktaren i tornet att
inte somna fast han ibland
ger upp och vill åka med sin andra
hälft på semester till ett annat
kosmos där det är självklart
att han finns men han nöjer
sig också med tysta sanningar
och människor som vågar sitta
uppmärksammade på sin stillhet
med öppna dockningsstationer inåt
för att bara vara det de ännu inte
stannat upp inför men ändå längtat till
jag tror på det som ännu inte vågat
sägas som ännu tystats och bara drömts
jag tror på individer i ett större samspel
och allmänneliga mötesplatser med
mycket rymd som inte hindrar någon
att få vara mindre ensam än när de
kommit dit men som ändå låter oss
få inse att just sorgen är den säkraste
vägen för att hitta rätt på glädjen
som ibland hemsöker oss trots
våra missräkningar om rätt och fel
och vadan och varthän och
vilken mening som är den rätta
när livsprotokollet ideligen vänder
blad genom årmiljonerna och
evolutionen är en vacker karta
över vår väg genom universum
men inte en predikan hur vi
ska hitta vägen framåt
genom portarna med utegångsförbud
och där våra stolta böljor skall
lägga sig till ro för att vi ännu
inte har tillgång till hela pusselbilden
för att alla ännu inte klätt sig i
sin egen mantel eller hörsammat
rösten som viskar i brunnens djup
jag tror på det som ännu inte blivit
svagt och kantstött sargat och rostigt
på rosorna som ännu
inte slagit ut med sin doft därför
att ljuset ännu inte kommit
i så breda skyar att det räcker
till för att lysa upp det mörker
någon har fått oss att tro
att vi sitter i och inte kan
komma ur fast det är
en spindelväv av osanningar
som vill bli lyst av våra tankar
som bara var
beständigt innan det föll in i
oss som bara längtar efter
att få ha ett ämbar stort nog
att ta emot lyckan i när
den kommer fast vi inte
lärt att be om den för det
var ett ord från ett annat
språk som inte gällde oss
utan andra som var finare och
som trodde att den kom av
sig själv fast vi inte ansträngde
oss till det yttersta att bli som
alla andra som redan var bäst
när de föddes fast det bara
såg ut så från vårt håll
och från deras var de lika
utestängda från sin idyll
som alla vi andra för att
lagen är att vi först måste
glömma varför vi kom hit
och bli bländade av mörkret
så vi vågar bereda rum för
vita lanterna fält som kastas
från fyrvaktarens torn ut över
våra övergivna myrmarker
där andra samlat skrot och
kvarlevor som inte är våra
utan andras halvfärdiga
fortskaffningsmedel som inte ledde
dem rätt åt något håll som bara
fick dem att köra fast i gyttjan och
längta ännu djupare efter att till
sista andetaget ändå finna
något som gick att dö en död
på men som inte skrämde in dem
i något kyrkbänkshörn där luften
inte var syre utan andras
andedräkter som var helt fel
storlek och av ohärdat glas
jag tror på kärleken som
stavas både med och utan
särskrivning som stundtals
är sovande men aldrig död
och som aldrig kan försvinna
som är allt som finns
det enda verkligt bestående
Ur diktsamlingen
Som en röd tråd
Boken: Framlagda ord
© Marianna Agetorp
Mitt tack efter Wallquistpriset
Jag vill tacka alla stenar som kommit i min väg
Alla träd som susat mig till tröst
Alla avgrunder jag stått invid
Alla hinder som utmanat mig att komma över
Jag vill tacka alla som sårat mig
och som fått mig att söka djupare efter läkedomen
Alla som fått mig att följa ny väg och bruka ny mark
Jag vill tacka alla som visat mig kärlek
på sitt eget sätt och till alla dem
som vågat släppa fram sin Gudomlighet
Jag vill tacka min andliga inre vägvisare
som manat, varnat och väglett mig
Jag vill tacka Smålands Akademi
och alla dem som sett och trott på mig
Tack!
© Marianna Agetorp
Illustrationer Connie Moltubakk
- Som en röd tråd
- Ord – ut ”Som en röd tråd”
- Som en röd tråd
Ditt eget hjärtas dag
Valentin och alla hjärtans dag i all ära, men jag vill uppmärksamma oss på vårt eget hjärta. Kärleken måste börja där, flöda där, för att kärleken skall kunna räcka till för fler – åt alla dem vi får gåvan att älska. En uppgift som stundtals är mycket mödosam, inser jag efter många irrfärder över kärlekens skiftande marker. Vår röda tråd – det som uppehåller oss, är vår drivkraft kan se mycket olika ut, och kan vara allt annat än kärleksfull mot oss själva.
Jag har samlat olika livsdikter från många år – Under det temat ”Som en röd tråd”. Sex kapitel trodde jag då, men – Inga Leo var barnmorska ( gjorde Layouten) och födde fram sex böcker – i en tjock bokbox. (med god hjälp av Hans Hedlund).
Artea förlag kom på idén att jag skulle läsa in alla dikter – som en ljudbok – som också finns i boxen. Informa stod för inspelningen.
En röd rosenknopp lägger jag in till alla er som på olika sätt fanns med i den samlade bokens resa. Connie Moltubakk har gjort de färgrika starka illustrationerna.
Lägger in en av bokens texter här. ( en parafras på Kärlekens lov)
Kärlekens nya visa
Om jag talade med både människors och änglars språk men underlät att tala om kärleken
vore mitt hjärta förstelnad tid min hud förbränd åker
och mitt sköte ett förtorkat träd
Därför vill jag tala
med de skrivna orden
med de tysta mellanrummen
och de kvardröjande ögonblicken
jag vill tala med dig som fingrarna gör
som vattendropparna gör
tala med islossningens mod
och med lövsprickningens lust
jag vill tala fast det smärtar
fast det jublar fast förbjudet
därför därför att jag älskar
Kärleken är tålmodig och vild
rusig eggande djuplodande
kärleken ger frid ger oro
ger upphetsning och trånad
kärleken är en skrällande cymbal
ett törstigt ånglok
och en vattendroppes tyngd
Kärleken är allt jag alltid velat veta
förgäves vågat söka innerst längtat
efter att få ta emot
kärleken är det gudomligas språk
den tystes röst
den mottagliges svar
kärleken är tonen den helige sjunger
färgerna i det vita
nyanserna i det svarta
kärleken är siluetternas klagan
spetsens udd spiralernas mitt
kärleken är det vi talar om
sällan till
kärleken är längtans yttersta mål
kärleken är vinddragets sorl
tystnadens eko och sorgens brunn
Om jag talade både människors och änglars språk
skulle jag tala om kärlek
Jag ville be dig fåra min jord
så mina fält och vattna mina ängar
be dig stiga upp i mitt högsta träd
och läka mina sår med din tunga
Jag ville be dig rida min vilda häst
ur dess brinnande spilta
klä av tidsavlagringarnas bestämmelse
och smörja min kropp druvornas olja
Jag ville be dig fläta mitt hår
och vagga min lust
Jag skulle be dig om ingång i din källare
ville trampa din vinpress
och lägga pussel i din själ
ville se in i dina ögon tills de gråter
och gläds och skrattar och inte viker undan
och bara låta ske
Ville gå in i din bergvägg
smeka ditt nyckelhål tills du låter upp
stendörren till din innersta boplats
ville älska alla dina år och vardagar
då du inte fanns bara levde
ville få dig att se dig
med mina ögon
ville få mig att se mig
med dina ögon
Vem talar om kärleken
om inte den som brunnit och brinner
vem söker kärleken som inte den
som räds den som hoppas den
och den som trotsat
så bliver de då i eget stånd
längtan lusten och kärleken
dessa tre
men främst är kärleken som bygger längtan
och lever lust
Om jag talade både människors och
änglars språk
skulle jag talat om kärlek
© Marianna Agetorp ur diktsamlingen Som en röd tråd
Ordens kraft
Ordorkan
Ord kan hugga mig i ryggen
välta mig som en orkan
locka blodsdroppar
ur gamla sår
fälla träd
som inte ännu vuxit upp
Väcka fåglarna
fast solen inte hittat fäste
trä på ringar
runt en smutsig hand
Ord kan vara vissna blommor
på en kyrkogård
dimma lyft till öronspeglar
Ord kan väga mer än länders guldmyntfot
sova djupare än svarta stenar
Dränk dem aldrig
för de älskar havet
Lek med dem
och låt dem tvätta dina fötter.
Marianna Agetorp