Jag tror

Min dikt och tack som jag läste
i samband med Wallquistpriset 2006
Dikten finns i Diktsamlingen ”Som en röd tråd”

Som en röd tråd

Som en röd tråd

Jag tror

Ja jag tror på gud fader och moder
och hela släkten av levande
karavaner av människoskaror som
vandrar och söker och hittar och
misstar sig och jublar och förgås
jag tror på de alla som tror på
sig själva och ingen och allt
samtidigt och ibland
och när de kan och när de orkar
och när de ger upp tror jag på dem
och när det gudomliga är fullt
synligt i dem och när allt är
svartbränt i deras inre och dom
inte finner några vägar ut och
när endast gud moder kan
älska sådana barn tror jag på dem
och jag tror att kyrkorna kapellen
katedralerna templen moskéerna
kan  bli rum där man kan hitta sig
själv om man inte letar runt om sig
utan inom sig och nedanom dogmerna
som någon annan gjort tror jag att
det går att hitta tro på det som
är mer gudomligt än gator av guld
jag tror på alla heliga böcker som
hjälper människorna att leva och
dö mindre rädda än när de kom hit
och jag tror på dragningskraften mot
människans mitt om vägen inte
stängs av genom förbudsskyltar och
avspärrningszoner där man inte får
leta själv efter ofödda sanningar
jag tror på att lyckan kommer
och går när vi vill ha den varje
kväll och varje gång vi söker
det större utanför oss
men en gudom
kan lika lite sättas i bur som
du hur gärna du än vill fylla hela
havet i din kropp för bara
saltet är det samma det som
får dig att törsta ännu mer
efter sanningen med litet s
och z och alla bokstäver och
inga bokstäver och alla språk
och inga språk förmår fånga
en enda stavelse av det
största som vi inte har ord
för och jag vet inte om jag
med säkerhet vet något mer
än att den som aldrig har
tvivlat sällan vågat tro och
sen tvivla igen bortom förnumstighet
som förminskar den man söker
och jag behöver betydligt mindre
av det jag önskar och vill öva mig
att dela av evigheten i kortare
sträckor som bara räcker runt
min missmodiga dag när den
är sådan och att den också
vågar omfamna mig när jag
är så lycklig att jag spränger
sönder de minnen som delat
upp min smärta i stängselstolpar
i stället för trampstenar som
kan hjälpa mig och leda mig
någonvart som jag ju inte med
säkerhet vet åt vilket håll
men som håller om min skröplighet
på alla sidor som om också den
vore vacker och användbar för att
bygga upp kosmos med och som
hjälper fyrvaktaren i tornet att
inte somna fast han ibland
ger upp och vill åka med sin andra
hälft på semester till ett annat
kosmos där det är självklart
att han finns men han nöjer
sig också med tysta sanningar
och människor som vågar sitta
uppmärksammade på sin stillhet
med öppna dockningsstationer inåt
för att bara vara det de ännu inte
stannat upp inför men ändå längtat till

jag tror på det som ännu inte vågat
sägas som ännu tystats och bara drömts
jag tror på individer i ett större samspel
och allmänneliga mötesplatser med
mycket rymd som inte hindrar någon
att få vara mindre ensam än när de
kommit dit men som ändå låter oss
få inse att just sorgen är den säkraste
vägen för att hitta rätt på glädjen
som ibland hemsöker oss trots
våra missräkningar om rätt och fel
och vadan och varthän och
vilken mening som är den rätta
när livsprotokollet ideligen vänder
blad genom årmiljonerna och
evolutionen är en vacker karta
över vår väg genom universum
men inte en predikan hur vi
ska hitta vägen framåt
genom portarna med utegångsförbud
och där våra stolta böljor skall
lägga sig till ro för att vi ännu
inte har tillgång till hela pusselbilden
för att alla ännu inte klätt sig i
sin egen mantel eller hörsammat
rösten som viskar i brunnens djup
jag tror på det som ännu inte blivit
svagt och kantstött sargat och rostigt
på rosorna som ännu
inte slagit ut med sin doft därför
att ljuset ännu inte kommit
i så breda skyar att det räcker
till för att lysa upp det mörker
någon har fått oss att tro
att vi sitter i och inte kan
komma ur fast det är
en spindelväv av osanningar
som vill bli lyst av våra tankar
som bara var
beständigt innan det föll in i
oss som bara längtar efter
att få ha ett ämbar stort nog
att ta emot lyckan i när
den kommer fast vi inte
lärt att be om den för det
var ett ord från ett annat
språk som inte gällde oss
utan andra som var finare och
som trodde att den kom av
sig själv fast vi inte ansträngde
oss till det yttersta att bli som
alla andra som redan var bäst
när de föddes fast det bara
såg ut så från vårt håll
och från deras var de lika
utestängda från sin idyll
som alla vi andra för att
lagen är att vi först måste
glömma varför vi kom hit
och bli bländade av mörkret
så vi vågar bereda rum för
vita lanterna fält som kastas
från fyrvaktarens torn ut över
våra övergivna myrmarker
där andra samlat skrot och
kvarlevor som inte är våra
utan andras halvfärdiga
fortskaffningsmedel som inte ledde
dem rätt åt något håll som bara
fick dem att köra fast i gyttjan och
längta ännu djupare efter att till
sista andetaget ändå finna
något som gick att dö en död
på men som inte skrämde in dem
i något kyrkbänkshörn där luften
inte var syre utan andras
andedräkter som var helt fel
storlek och av ohärdat glas
jag tror på kärleken som
stavas både med och utan
särskrivning som stundtals
är sovande men aldrig död
och som aldrig kan försvinna
som är allt som finns
det enda verkligt bestående

Ur diktsamlingen
Som en röd tråd
Boken: Framlagda ord

© Marianna Agetorp

Mitt tack efter Wallquistpriset

Jag vill tacka alla stenar som kommit i min väg
Alla träd som susat mig till tröst
Alla avgrunder jag stått invid
Alla hinder som utmanat mig att komma över
Jag vill tacka alla som sårat mig
och som fått mig att söka djupare efter läkedomen
Alla som fått mig att följa ny väg och bruka ny mark
Jag vill tacka alla som visat mig kärlek
på sitt eget sätt och till alla dem
som vågat släppa fram sin Gudomlighet
Jag vill tacka min andliga inre vägvisare
som manat, varnat och väglett mig
Jag vill tacka Smålands Akademi
och alla dem som sett och trott på mig

Tack!
© Marianna Agetorp

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *