Jag kammar mitt hår
därute i den stora grönskan
Vill dela mitt DNA med
mina bästa vänner
Vill finnas i fågelbona
i mushärbärgena, i trastnästena
och längst in i pelarsalen
där mikroorganisterna sitter
och spelar förmultnandets
och döendets vemodiga sång
som alltid slutar i dur.
Om vi skall kunna bli oaser
för varandra
måste vi ha tystnaden som bägare
för att hämta kraft
ur varandras källor
Vi måste låta orden
få virvla över våra huvuden
och låta falla när de själv så vill
Storemosses ändlöshet
lade spänger rakt ut
mot livets ödslighet
Fler nya dikter ej publicerade finns här
(C) Marianna Agetorp