Valentin och alla hjärtans dag i all ära, men jag vill uppmärksamma oss på vårt eget hjärta. Kärleken måste börja där, flöda där, för att kärleken skall kunna räcka till för fler – åt alla dem vi får gåvan att älska.  En uppgift som stundtals är mycket mödosam, inser jag efter många irrfärder över kärlekens skiftande marker. Vår röda tråd – det som uppehåller oss, är vår drivkraft kan se mycket olika ut, och kan vara allt annat än kärleksfull mot oss själva.
Jag har samlat olika livsdikter från många år – Under det temat ”Som en röd tråd”. Sex kapitel trodde jag då, men – Inga Leo var barnmorska ( gjorde Layouten) och födde fram sex böcker – i en tjock bokbox. (med god hjälp av Hans Hedlund).
Artea förlag kom på idén att jag skulle läsa in alla dikter – som en ljudbok – som också finns i boxen. Informa stod för inspelningen.

En röd rosenknopp lägger jag in till alla er som på olika sätt fanns med i den samlade bokens resa. Connie Moltubakk har gjort de färgrika starka illustrationerna.

Lägger in en av bokens texter här. ( en parafras på Kärlekens lov)

Kärlekens nya visa

Om jag talade med både människors och änglars språk men underlät att tala om kärleken

vore mitt hjärta förstelnad tid min hud förbränd åker

och mitt sköte ett förtorkat träd

Därför vill jag tala

med de skrivna orden

med de tysta mellanrummen

och de kvardröjande ögonblicken

jag vill tala med dig som fingrarna gör

som vattendropparna gör

tala med islossningens mod

och med lövsprickningens lust

jag vill tala fast det smärtar

fast det jublar fast förbjudet

därför därför att jag älskar

Kärleken är tålmodig och vild

rusig eggande djuplodande

kärleken ger frid ger oro

ger upphetsning och trånad

kärleken är en skrällande cymbal

ett törstigt ånglok

och en vattendroppes tyngd

Kärleken är allt jag alltid velat veta

förgäves vågat söka innerst längtat

efter att få ta emot

kärleken är det gudomligas språk

den tystes röst

den mottagliges svar

kärleken är tonen den helige sjunger

färgerna i det vita

nyanserna i det svarta

kärleken är siluetternas klagan

spetsens udd spiralernas mitt

kärleken är det vi talar om

sällan till

kärleken är längtans yttersta mål

kärleken är vinddragets sorl

tystnadens eko och sorgens brunn

Om jag talade både människors och änglars språk

skulle jag tala om kärlek

Jag ville be dig fåra min jord

så mina fält och vattna mina ängar

be dig stiga upp i mitt högsta träd

och läka mina sår med din tunga

Jag ville be dig rida min vilda häst

ur dess brinnande spilta

klä av tidsavlagringarnas bestämmelse

och smörja min kropp druvornas olja

Jag ville be dig fläta mitt hår

och vagga min lust

Jag skulle be dig om ingång i din källare

ville trampa din vinpress

och lägga pussel i din själ

ville se in i dina ögon tills de gråter

och gläds och skrattar och inte viker undan

och bara låta ske

Ville gå in i din bergvägg

smeka ditt nyckelhål tills du låter upp

stendörren till din innersta boplats

ville älska alla dina år och vardagar

då du inte fanns bara levde

ville få dig att se dig

med mina ögon

ville få mig att se mig

med dina ögon

Vem talar om kärleken

om inte den som brunnit och brinner

vem söker kärleken som inte den

som räds den som hoppas den

och den som trotsat

så bliver de då i eget stånd

längtan lusten och kärleken

dessa tre

men främst är kärleken som bygger längtan

och lever lust

Om jag talade både människors och

änglars språk

skulle jag talat om kärlek

© Marianna Agetorp ur diktsamlingen Som en röd tråd