Noveller

Foto: Anders Agetorp

Marianna Agetorp

 

Tåget – Hela Sveriges vardagsrum

 Tågnoveller – Oförutsedda möten på tågräls

Novell 1

Karta mellan liv och död.

Det var väl en dag som alla andra, ändå var det dagen före nyårsafton. Folk bytte tåg som vanlig, vi sprang åt våra olika håll. Jag hade handlat för mycket. Bar en stor kasse. Handlat för mycket som vanligt. På väg hem mot en ny ledighet. Fest i all ensamhet. En liten fylla skulle jag kosta på mig, fast den inte gav så mycket numera, inte den i ensamhet. Men vad vet jag. Jag hade kommit att trivas ensam. Allt var bättre än tvåsamhetens låtsasliv. Men jag älskade att iakttaga andra människor. Fantisera om vart de var på väg. Hur deras tankar gick, vad de hade för yrken, sinnesstämning, fantasier och var de bodde.

Tidigt som barn hade jag också gjort det, ja hängett mig åt det. Levde i andra världar på så sätt. Som ung inbillade jag också att andra kunde se vem jag var, ana mina tankar. Det var både spännande och skrämmande. Kanske var det därför jag denna dag kom att bli varse en kvinna som gick av och an. Helt alldagliga kläder. Men inga kassar. Ingen väska ens på axeln. Det var nog hennes ”ledighet”, väsklösheten som jag först såg. Inte vanligt i hennes ålder. Men hon utstrålade också en stress, en oro tycktes det mig. Ja hennes gång var på samma gång beslutsam och till inget mål. Hon mötte ingens blick. Hon väntade på något, liksom vi andra. Men med en större otålighet. Såg mot stationens och sin egen klocka upprepade gånger. Men det såg inte ut som om hon väntade någon. Hon såg snarare mycket ensam ut. Ja med ens fick jag en stark känsla att hon inte mådde bra, att hon ville därifrån, att hon inte ville någonting, att hon inte ville leva.

En tanke for genom mig, tänk om hon tänkte ta sitt liv, passa på X2000 som alltid dundrade förbi före det tåg jag själv stod och väntade på. Jag blev fullkomligt kall och livrädd. Ännu kallare än den huttrande kyla jag stod här och kände.

Och den gamla vanliga smärtan i mellangärdet grep tag i mig med sin kalla hand och vred om. Försökte tänka på nåt annat. Tittade bort. Men tanken gick inte att mota iväg. Jag hade ingen flyktväg. Kände mig livrädd och som om det var jag, bara jag i hela världen som måste göra något, och det genast.

Såg jag rätt på klockan var det fyra minuter kvar tills tåget skulle komma. Och meddelandet ”se upp för förbikörande tåg på spår fyra” ljöd just i högtalaren.

Paniken växte. Jag måste handla. Hur skulle jag nånsin annars kunna förlåta mig själv?

Men jag, vad hade jag med det här att göra, jag pratar väl aldrig med nån, särskilt inte främmande människor på stationen, men en inre idé sa mig, ”låtsa att du behöver hjälp”” Hjälp med vad kontrade jag. Nej jo jag måste.

I min väska låg en karta som jag just använt under helgen när jag var ute och letade efter kolonilottsområden och lotter som var tillsalu. Jag ville liksom se själva platserna först, läget i omgivningen. Och utan att våga, ungefär som Skorpan i Bröderna Lejonhjärta gjorde jag det. ”man vill ju inte vara en liten lort” Fast jag inte vågade….

Upp med kartan och fram till den stressade kvinnan och till frågan:

– Skulle du vilja hjälpa mig och peka ut på kartan hur man enklast från denna station hittar ut till Gröndal. Jag letar efter ett koloniområde där.

Jag måste sett minst lika vettskrämd ut som kvinnan jag tillfrågade för hon såg verkligen vettskrämd och helt bestört ut när jag kom fram till henne. Som om det var det sista tänkbara näst efter att himlen skulle öppna sig och det skulle bli strålande sol i stället för det kompakta decembermörkret. Och kolonilott, nu i decembermörkret.

–  Ä ö , nja, nej jag vet inte sa hon helt förskräckt.

– Ja jag letar efter en vacker kolonilott till våren sa jag för att vinna tid, och skall man hinna få nypotatis till midsommar, måste man börja i tid” skrattade jag till.

– För jag är inte så van precis Har inte odlat sen jag som ung satte blötlagda gula ärtor i mors blomkrukor.

Hon tittade till.

– Har du också gjort det sa hon helt bestört.  ”

-Ja men det är min egen lilla hemlighet. Den brukar jag inte berätta. Minns bara att min mor var mycket förbryllad och aldrig lyckades få reda på vem det var och inte fattade hon heller vad det var som växte i krukorna och slingrade sig.

Jag höll upp kartan mot ljuset, ville få henne längre bort från perrongen så jag vände mig en aning, mycket försiktigt så hon inte för en sekund skulle ana mina avsikter eller märka det och sa sen. ”Är det blå banan man skall ta för att komma ut mot Gröndal, eller måste man åka buss.”

Himlen måste ha landat, något hände. Hon tog tag i kartan. Försökte orientera sig och sa
-Du har ju den upp och ned.

Inte konstigt tänkte jag…. och där kom tåget dånande förbi oss högst två meter intill oss. Och som om hon varit ett barn eller nån jag stod i nära kontakt med drog jag rent instinktivt henne mot mig och sa.

– O vad de dundrar förbi.

Hon måste detta korta ögonblick känt min kropp mot sin för hon föll liksom ihop, hon slappnade av. Som om denna korta beröring fick henne att ge upp.

Hennes rädsla, uppjagade inre, anspänningen måste ha försvunnit för en stund och hon brast i gråt. Allt blev för mig ännu mer svårhanterligt, och overkligt. –  – Vad gör jag med en gråtande kvinna i mina armar på en frusen perrong?

Jag kände mig förunderligt lättad själv, men jag ville ju bara hem, till min trygga ensamhet.

– Får jag bjuda på en varm korv? var allt jag lyckades komma på att säga. Någon sorts social funktion hade jag visst kvar i mina stamceller, eller var de nu satt. Och jag som inte hållit en kvinna under armen sen min sjuka mor dött för många år sedan, tog nu denna kvinna som jag anade att jag räddat till livet för en sund sen, kände mig också med ens lite stolt. Tänk om jag räddat nån till livet. Då kunde ju allt annat inte spela nån större roll. Då kunde jag helt enkelt tillåta mig att vara både generad, tafatt och lite underlig.

Och hon följde med mig.  Jag iakttog inte ens hur andra på perrongen iakttog oss. Brydde mig inte vad de skulle tänka.

Tåget jag skulle åkt med kom just in på perrongen. Jag låtsade inte att jag hörde. Kiosken låg lite om hörnet just efter utgången.

– Två korv med bröd sa jag. Grillade och med mycket bostongurka. Vi stod där arm i arm, hon gråtande, ja skakande fortfarande och jag beställde korv. Och det var många år sen att jag gjort. Vi måste sett mycket frusna och underliga ut, tänkte jag långt senare.

Men inom mig då växte en glädje som jag absolut varken kände igen eller hade något namn på. Allt annat än att finnas till i detta nu var oviktigt. Jag levde. Hon levde och livet skulle fortsätta att gå vidare. Och i natt skulle klockan slå om ett nytt år och ljuset, kanske skulle jag få se vårljuset växa till för varje dag också i år.

Jag tog ett par servetter och gav henne utan att säga något. Vissa saker behövs helt enkelt när man gråtit och snörvlat en lång stund. Detta faktum mindes jag, även om det var många år sen jag själv grät.

Korvarna räcktes mot oss och aldrig tidigare har jag så uppskattat snabbmaten som denna kväll. Vi åt under tystnad. Jag lösgjorde mitt armgrepp. I min matkasse frön nog bladsalladen till is. Vi åt. Jag såg hur hon sneglade åt mitt håll, fast hon sen genast såg ned i marken. Hon föste undan håret som ideligen ville blåsa fram i vinden.

– Tack sa hon och huttrade till lite. Började åter gråta och vände sig bort.

Snart var båda våra korvar uppätna. Nu hade jag väl ändå gjort mitt för i kväll tänkte jag inom mig. Nu måste jag hem.

– Var har du kartan nu så jag kan visa dig sa hon. Jag tror jag skall hitta dit. Gröndal har ett vackert koloniområde. Höga bergsknallar runt omkring och gamla träd, och nära till T-stationen är det också.

Jag tog upp kartan och fick en noggrann beskrivning över hur jag skulle kunna hitta dit. Och inte vet jag var jag fick det ifrån. Men jag hörde mig själv säga

– Välkommen på midsommarafton. Kanske är potatisarna klara för ett kok då. Fråga efter kolonilotten med blommande potatis så hittar du nog.

Hon log ett vackert leende, ett leende som hade kunnat få mig att gråta. Men sånt gjorde jag inte då. De tårarna kom långt senare, efter att potatisen kommit i jorden, blivit kokade och avsmakade med lättsaltat smör och nyskördad dill, krondill av två som livet lärde att rädslan och döden inte måste vara ändstation.

Jag gick upp mot tåget. Lite stelt lyfte vi handen mot varandra.

Hon tog av mot gatan uppemot sjuvåningshusen. Jag vågade inte vända mig om, men andningen började så smått att åter komma i sin vanliga gamla takt. Och mitt tåg skulle väl ta mig hem också denna kväll.

 

© Marianna Agetorp

Novell 2
N0ve

 

Nej han var inte den första man hon älskat, inte heller den sista. Han verkade vara sin egen, som trädet som inte kan leva på annans rot, som stenen som bär sin egen hemlighet, som fröet självt som vet sin växt.

Han kom inte in i hennes liv som en vind, inte som en hjälte, pyramid eller skorstensbyggare. Inte som ett framrusande tåg, flod eller utmätt tid. Om han ens kom. Han var där närvarande. Hade suttit i samma kupé, under samma lysrör. De hade inte valt att mötas. Hade de valt hade de velat vara frö i samma jord, vattendroppar i samma regnbåge, löv i samma träd. Men människor råder inte alltid över sina vägar, och dansen bort genom dagarna. Inte alltid får människan vandra sina egna steg.

Ibland fästes ett ok på deras axlar, en tyngd runt deras fötter, eller som om en hemlig en tystad föddes över deras tankar. Solen hinner ibland ifatt vandrande människor, gjuter styrka i deras ryggar, blod i deras längtan, växt i deras krona.

Nej det var inte den första man som korsat hennes spår, och fast han var sin egen, räckte glöden till för andra eldar. Andra män hon älskat hade bott i sina kroppar, och hon hade älskat och andats med dem tungt och häftigt. De hade svettats och lekt, åtrått och ängslats. Med kroppar som likt tysta berg vandrat in i hennes mörka skogar, och män som doftat och ropat, gnytt och skrattat.

Kroppar där själen lagts åt sidan, tappats bort eller trängts undan till navelvrån.

Hon hade älskat med gudar av trä, och högväxta gudar som givits åt andra. Med stenstoder, så veka som vassen vid stranden och tysta som avlägsna stjärnor.

Och män hade älskat med henne. Med den kropp som hon bar som en skärva, med huden som rodnar av regn. Med den kropp som längtat och trott, som drömt syner ur skymningen, väsen ur stenarna vatten ut månfloden.

Och hon hade älskat och varit där och ändå någon annanstans. Varit i sitt böljeslag, i sin vattenspegel, i sin åtrå och i sitt ständiga begär.

Hon hade älskat med mejram och timjan, med enar och getrams, grindhål och källor. Hon hade förförts av jorden on våren och framfött dess ömmaste frö. Gått varligt havande med dess lökar och knölar, fruktögon kiselkatter och daggtyngda spindelnät. Hon hade druckit solståndets ömhet och oskuldens avklädda myrar. Hon hade fyllt törstiga mäns timglas med salt, och fångat längtans eko med sina ord.

Hon hade älskat med sig själv, sin frusenhet och hala branta väggar, sin vind, sina fönsterfyllda burspråk som mumlat tysta ord och omogna vokaler. Hon hade älskat vingarna som bar till andra platser och ögon som sett genom tid och stund.

Men likt renfanan som lyser gul i vägkanten hade hon undrat ”för vem”? Som skogsbäcken som sjunger utanstämband, som veten som brinner utan att veta vem som värms, som solen som stiger utan frågor.

Men aldrig förr hade hon kommit så nära en själ. Aldrig förr vilat i ett varmt tomrum fyllt av närvaro.

Förr hade hon tagit allt i egna händer, nu vilade hon i någons öppnade hand.

Hon hade inte bett om det, inte frågat, men hans händer blev ett svar på en fråga hon inte vågat ställa. Så lite visste de om varandras liv, och deras oskrivna dagböcker yppade inga hållplatser. Men möten gavs dem, som oväntade brev kalla morgnar när husen ännu inte väckts, som höstfärger som tänts i granskogens djup, som strandfynd ilandflutna, som lingontuvor som kommit i deras väg.

Ibland var deras möte som is de inte vågade gå över, visste inte hur de bäst kunde värma varandras själar. Men tystnaden bar deras händer, smälte isen, värmde orden och öppnade deras sinnen. Ibland var hans sjö så djup att hon inte vågade gå i, ens med båt under sin längtande kropp. Ju mer de träffades ju långsammare flöt deras samtal, orden var som koppar rykande mörkt te. De hängde inga smycken runt sina möten band inga kransar, göt inga ringar. Gav inga löften, krävde inga svar. De mörka nätterna blev ljusa och fyllda av färger. Fåglarna som flyttat ur hennes bröst byggde åter bo, underarmarna hud blev törst som fick vatten, och fötterna fick nya namn och färdades på marker där de förut inte funnit fäste. Deras enda mötesplatser var på tåg. Det var bara så de vågade mötas. I tystnad nära varandra. Ett första klassens möten. Natttåg, morgontåg, kvällståg. De hade samma tider, men de hade olika liv.

© Marianna Agetorp

Novell 3

Midsommar på tåg

Så berättade hon. Hemma visste vi inget. Visste bara att hon åkt för att hälsa på vår bror. Och det var ju gott, bra och modigt tyckte vi.

Cyklat till Stockholm stod det på en lapp på köksbordet, den midsommaraftonen.

Det blev inte cykling hela vägen. Men vad visste vi?

Midsommarfärden till Stockholm började på cykel, men luften hade gått ur både henne och cykeln, så det hade blivit tåget upp. Men en god frukost på söta smultron hann hon med vid vägkanten i Jät.

De hade talade hela vägen upp, ända från Växjö där de båda visst hade gått på. Det var höhässjor de först kommenterade utanför fönstret och där startade hon sin berättelse om sitt liv och barnen hon åkt ifrån, mannen, höskörden, och högvakten som hennes äldste son som gick högvakten nu till helgen.

Och han verkade så intresserad av allt och hon pratade på hela vägen till Stockholm, och när de närmade sig staden frågade han

– ”Var sover ni i natt”, och hon hade bara sagt att hon inte visste, inte hade hunnit, inte brytt sig – inte haft med det i planen. Så när han erbjöd henne att sova hos honom tackade hon ja utan att ens tänka på om det skulle passa. Hade hon någonsin varit ute och rest på egen hand?

Och det blev en natt i hennes liv, en natt olik alla de andra. Ja så mycket och lite till berättade hon för mig.

I Svarta lådans gula bok stod mer. Jag läste och försjönk in i kvällens tystand. Hela huset måste stillnat med mig.

– ”Ja gode tid, den natten renade alla andra nätters värsta fasor och strök frid över alla kommande. Hans händer, små, bruna, mycket rena, jag bara naglarna, så vita de var. Dom bara hittade min kropp. Hörde hemma i alla håligheter, sökte stigarna på min rygg och fann vattenspeglingen i mina ögon.

Ja jag tror inte vi talade mer den natten, jo han talade om min hals, hur vacker den var, han beskrev den, formen, linjerna. Liknade den vid ett träds högresta skönhet, följde linjerna med sina båda tummar, ja just det, det var ju så det egentligen började.

Han frågade om jag alltid hade schalett, även inomhus och jag berättade om hur Arvid, min man, tyckte hatten var flärdfullhetens och syndens symbol – hur jag hade lagt av den och sedan dess alltid burit schalett. Hur seden var hemma, att bära svart schalett i kyrkan – särskilt vid nattvardsgångarna, och utan att fråga om han fick, hade han bara kommit närmre, långsamt, liksom frågande, utan ord förstås, löst upp knuten under hakan, låtit den falla ned över mina axlar, ja jag minns precis hur hans fingrar vidrörde min hals som om han befriat den och med en pekfinger och vid var sida ritade han en mjuk linje från båda örsnibbarna och nedåt mot halskotorna.

Han lät inte fingrarna gå ihop, han stannade, lät sina händer falla och de föll rakt ner på mina. Fick oss båda att tystna, fick allt att tystna, jo en klocka som slog hel och halv timme hade han i köket, ja å, hans händer var tysta men så varma, en sådan otrolig värme som äntligen hittade någon att värma.

Han höll dem, smekte lite över fingrarnas ovansidor, och jag vet inte om mina var särskilt kalla, men han satte hela mig i brand, ja det låter löjligt, men en gång har jag brunnit – och det var den natten.

En helig brand, en gåva från en utsänd Gud. En enda natt glömde jag rädslan och alla dagars vilsenhet. Arvid var så långt borta –och allt det vi gjorde – detta hemska äktenskapsbrott, denna fruktansvärda otrohet jag begick fanns inte som något som skrämde, förbjöd mig aldrig att ljuvligt njuta. Så underligt egentligen. Det fanns bara jag och min eld, hans händer, våra kroppar.

Ännu kan jag inte fatta hur jag vågade, det var ju så fullkomligt otänkbart, men det var som att någon i mitt liv för en kort stund vikit av vid ett okänt vägskäl, vandrat framåt i fullkomlig glömska om både det gamla och det nya. Som om en Gud gett mig en paus, en mycket välbehövlig paus, för att orka alla kommande dagars vedermödor.

Guden som förut alltid med frågande ögon avkrävt svar om mina gärningar, alltid frågat varför, alltid sett igenom, sett allt elände, alla hemska tankar, alltid velat straffa, anklaga.

Eller var det Gud som gjort en paus, tagit en natts semester som han inte övervakat i mitt liv – han hade kanske bara somnat på sin post. Kyrkstöten i sin trötta hand.

Ja, om Gud sov så gjorde i alla fall inte jag det. Och jag har inte ångrat, inte skämts, bara inom mig vetat att gåvor är till för att tas emot – eldar är till för att brinna

Alltsedan han liknade min hals linjer vid ett högrest träd, såg mig, har jag burit mitt huvud högt, ja säkert jag har fått en annan hållning hela jag – mitt huvud fick liksom värde att hållas högt. Hans händer hittade min kropp som jag själv aldrig funnit den. Och den minns ännu. Min kropp har gott minne, huden kan ännu få liv, liksom resa sig, le en stund, finna värme, minnas, finnas till.

Egentligen har jag aldrig ångrat att jag inte tog hans adress, uppsökte honom igen. Jag hade nog kunnat känna igen huset. Min längtan efter honom har ändå varit så stark fast jag vetat att det var en omöjlighet att få möta honom igen och jag vet inte om jag ens ville. Mitt liv hade då fått en helt annan vändning, och visst hade det kunnat vara bra, men gåvor får man sällan två gånger. Men visst har jag längtat, min hud har skrikit efter hans händer. I drömmarna har han återkommit, alltid lika tyst. Han har väckt mig. Fått mig att gå upp mitt i natten, fått mig ut i skogen, fått mig att njuta även av Arvids famntag hur otroligt det än låter och hur syndigt och förbjudet det än har varit. Men allt kan vi människor föreställa oss, tankarna kan få mig dit vi vill.

Schaletten hans händer löste har jag sen aldrig burit igen. När jag kom hem vek jag ihop den mycket väl, la den i skrivbordslådan, underst, bland mina skrivböcker. Den är väl pressad. En gång skall min dotter hitta den där, hitta den och allt jag skrivit. Hon kanske hittar mig – allt det de förut inte vetat om mig. Hon kommer att förundras, ångra, gråta, förargas och kanske förlåta.

Låter jag denna boken också finnas bland de övriga får de veta än mer om hon vill, om hon orkar läsa och läsa mellan raderna. Om de försöker se mig, och inte bara vad mitt liv har lett fram till. Kanske blir det en nyckel till hennes eget låsta rum. Kanske vågar hon se sig själv med andra ögon, se mig som annat än deras omöjliga mor.

Schaletten ja, nog är det komiskt. Den var det enda Arvid någonsin köpt till mig, den enda födelsedagspresent jag någonsin fick av honom. Han hade köpt den på byns marknad, hållit den gömd tills min födelsedag. Hade haft den längst ner i moraklockan, ett ställe där jag aldrig skulle hitta den. Det var väl hans enda revir i huset. Drog inte han klockan gjorde ingen annan det heller, och när den slutat gå hade han inte, varken arbetsro eller själsro förrän han fick den att gå igen. Och det hånade jag honom för, anklagade honom för att han la så mycket tid på. Det var ju hans enda glädje, det som bara var hans. Är det något jag skulle be om förlåtelse för på domedagen så är det för det.

Konstigt nog frågade Arvid aldrig varför ja inte använde den schaletten mer, kanske han inte brydde sig, han såg mig ju aldrig, eller gjorde han det, var det jag som gjorde mig osynlig, vek av från hans blick, skämdes? Var jag så rädd för hans hårda ord, för hans stora förakt, hans nedlåtande, att jag till sist blev omöjlig att bli sedd? Föraktade jag mig själv så, att jag aldrig tillät honom att se annat än mina avigsidor?

Ja, gudarna skall veta att jag inget vet. Hur skall de kunna döma när jag redan själv dömt ut mig, vad finns kvar, skall de hitta några nya brott att sona som jag inte redan lidit för i åratal? Skall han hitta några andra fläckar än de jag själv försökt att tvätta bort med alla ensamma ångestnätters tårar. Skall mitt första barn som jag själv tog bort ur mitt moderliv anklaga mig mer än jag själv redan anklagat min ungdoms synd.

En natt var jag trogen mot själv. En midsommarnatt. Den natten skall jag hålla fram för gudarna och de skall se att allt redan är sonat. © Marianna Agetorp

 

Novell 4

 Rynkornas sprickfåror

Så hade då äntligen rynkorna börjat komma. Hade de smugit sig in norrifrån, kanske funnits där länge, var började dom? Längs ögonen hade de sakta börjat få ett fäste. Låg där som små penseldrag någon målat dit för att fördjupa skuggorna. Nej hon var inte fyllda fyrtio ännu, den åldern hon redan som fjortonåring hade längtat efter.

Då trodde hon att livet skulle börja om, ta ny fart, ny vändning. En tid då inte frågorna krävde svar, bara ville få utrymme att ställas. Svaren hade hon så noga vetat under hela uppväxten, och allt som inte redan hade svar, tvingade hon fram. Rätt eller fel svart eller vitt. Som om svaret var en rättighet och en skyldighet att ta reda på.

Rynkorna kom inte som svar. De log bara mot henne som en fråga. Vad vill du nu, vad väljer du? Och dessemellan log ögonen mot henne, uppfodrande, utmanande. Hon kom ofta på sig med att tala till sig själv inför spegelbilden. Alltid fick hon ett leende tillbaka, ur ögonvrån. Leendet fanns inte tydligast runt munnen, utan började i ögonhålans djup, och rann ut i rynkornas sprickfåror. Hon hade liksom börjat flirta med sig själv, anlagt ett nytt hälsningssätt, blygdes inte längre på morgonen. En van kropp tålde att få uppmärksamhet. Och det kanske var så att även andra såg, inte bara hon själv.

Om kläderna gör mannen gör åldern kvinnan. Men bara om man finns i sin ålder, om man satt sig ned, och tagit in varje år, inte hoppat över, sprungit ifrån eller vägrat följa med.

Vad ville rynkornas nya vägkorsningar visa henne, vart ville de bära henne. Vägarna bar redan och var fulla av mötesplatser, raksträckor och hållplatser. Men kanske hade vägen nu närmat sig en ny kurva, en väg utan särskild hastighetsbegränsning och utan tydligt mål.

Målet hitintills hade alltid varit så klart och visst, och nu var det var nåt, allt det hon önskat och verkligen arbetat för, men nu? Nu var vägen inte längre fylld av förutbestämda önskningar, moralstakar som kantade vägen varje decimeter, uppgjorda mötesplatser och hur man bör förhålla sig där. Det var som om målet nu var helt underordnat, kanske också färdmedlet. Nu såg hon mer åt de skor hon satts att vandra med, hållningen till livet. Barndomens ensamvandring barfota, eller med stora ärvda skor hade hon aldrig glömt.

Nu gällde inte längre översteprästernas färdskrivare, varningsskyltarna, de alltför tydliga vägvisarna. Inte som en Kristinna ville hon vandra, följandes någon annans fotspår. Ville bara få gå den väg som gavs, och när så behövdes, trampa nya stigar.

Ensam hade hon alltid gått, om än vägarna förut varit fyllda av människor med egna mål och med annan färdkost.

Vart skulle rynkorna leda henne, och vad ville denna sommarens regn berätta.

I ljudet hon hörde varje natt från det urtagna fönstret, viskade någon, ”ge inte upp”, ”vidare, vidare”. Det finns en sjö du ännu inte speglat dig i, ett högväxt träd du ännu inte klättrat upp i, en bäck du ännu inte druckit ur.

Och alltid hade hon somnat om. Lyft gryningen ur natten och burit den med sig under dagen som schal av ylle, lätt men ändå värmande mot allt det som ville få henne att tveka, tvivla och se nedåt med sänkta axlar. Dagen kom alltid med hes stämma, med en frusenhet vid handlederna, och med en trötthet som länge följde henne. Men i dessa nya leenden framför spegeln, de nya penseldragen runt ögonen fanns en hemlighet hon inte kunde gå runt, en röst hon försökte tyda. Och varje dag även efter de mycket sena nätterna, började hon på nytt vandringen mot nästa hållplats, nästa tågstation. Tåget var hennes nya hem. Sovvagnen hennes nya rullande hem. Nu började ett nytt liv. © Marianna Agetorp

Novell 5

Linköping nästa

Sånt här händer helt enkelt inte tänkte jag tryggt och kom helt enkelt av mig i att vara rätt, tråkig och blyg. Och han som nu hade på det där lågmälda sättet börjat tala med mig verkade inte heller ha koll på vad som verkligen kunde hända på riktigt och vad som bra kunde hända på film, för människor som var vackra från födseln, som var lika vackra nakna som påklädda. Som aldrig behövde fundera på om de var älskade eller ej, som bara var det i alla fall. Några sådana människor kände jag hon inte och de fanns ju förståss inte heller ”på riktigt”. ”Är det Linköping det här” hade han frågat, nej Mjölby svarade hon. Längre än så brukade hennes tågkonversationer inte vara. Men han sa ”Så bra då hinner jag vakna och få nåt gjort innan jag skall av”. Det var verkligen onödigt många ord, onödigt mycket upplysning till vad främlingar sa till varandra på tåg. Människor är ju så vana att klara sig själva, samhället skall stå för informationen, och upplysningarna. Övrigt betalar vi gärna för. Vi ha klockor på vår egen arm, tidtabeller, textremsan i tågkupén som talar om var vi är, hur mycket klocka är och numera vilken temperatur det är där ute när vi skall stiga av tåget. Som om det skulle vara viktigt. Snart står det väl hur mycket reporäntan höjts, börsfallet, och vilken procentsats Euron står i och antalet tågresenärer som just nu sitter uppkopplade mot Internet i varje vagn, för att vi verkligen skall försäkra oss om att inte bli tilltalade, avbrutna i vår ensamhet eller engagerade i någon annans liv. Det hade kunnat sluta där också i denna tågkonversation, men något fick mig att säga

– Ja det är skönt att sova på tåg, och tillgång till sköna nackkuddar borde vara lika självklar som kaffet ombord.

-Får jag bjuda på en kopp kaffe

 -Ja varför inte sa jag och såg nog lagom övertygande ut och kaffe drack jag verkligen inte.

Lite tafatta reste vi oss och gick mot bistron hur vi nu lyckades räkna ut åt vilket håll den låg. För ovanlighetens skull fanns flera bord lediga, där man kunde sitta mitt emot varandra. Visst brukade jag uppskatta SJ för att de numera hade bord där man kunde sitta på rad och se ut i naturen och se fullständigt oberörd ut, och slippa alla ev. samtalsförslag.

Men i dag denna novemberdag då ändå inget var som det brukade vara mellan Hässleholm och Stockholm var det lika bra att tacka ja till hela SJ:s omsorgspaket.

Mittemot varandra, kanelbullar och kokhett kaffe.

Hur står människor ut att åka tåg sa han

  – Hur menar Du undrade jag.

– Ja jag åker sällan tåg, jag vill ha lugn och ro i min bil, få lite tänketid. Men tåg är ju som om hela Sveriges satt i samma vardagsrum- utan att någon bjudit in nån annan. Och alla gör så gott man kan, och alla gör så gott man kan för att låtsas som om de andra inte är där, och att alla ändå skall gå av så det är ändå inte lönt att prata med nån.

Ja det stämmer sa jag och log lite snett. Men du tänkte visst inte så?

-Nej dem som jag har i mitt vardagsrum vill jag ju lära känna för hela friden, sa han och viftade ut med armarna, det är kanske enda gången i livet som man har chans att träffa dem, och hur ofta har jag tex. chans att bjuda dig på kaffe tex. sa han och log vackert. Och här behöver jag ju inte ensa koka kaffet själv, vilken lyx.

Konversationen slutad i ett leende, och något obeskrivbart fångades upp mellan oss och landade där mellan oss. En känsla som bara finns mellan två tänkande kännande människor som också läppjat något på vad kärlek är. Jag som hade så många bekanta som jag ”skötte” via mail, sms, och chat och hade sådan koll på vad ord kunde utlösa för trösklar, laviner, stängda dörrar eller oväntade öppningar till nya rum mellan människor, jag blev liksom ställd utanför min skarpa tanke och kände mig lättad när jag fick återgå till normal tågkonversation.

-Så du skulle av i Linköping?

-Det beror på sa han – om vi får dela vardagsrum en stund till.

-Jo jag är på väg mot Stockholm, så jag sitter gärna kvar.

-Då så sa han, då låter jag Linköping vänta tills i morgon. Jag har turligt nog öppen biljett åt båda hållen. Men SJ verkar inte gilla sådana som mig.

–Helst skall vi bestämma oss månader i förväg för att få bra pris och aldrig göra något oväntat som att hoppa av vid fel station eller följa med till nästa för att man fått nån att samtala med. JA man kan undra hur de tänker. Om de bara vill ha en viss sorts människor som skall åka, målfokuserade, planerade och strukturerade resenärer. Skulle de verkligen vilja öka sin omsättning kunde de utöka sina olika vagnar. Inte bara familjevagnar, hundvagnar och tysta avdelningar De kunde ha en vagn för ensamvargarna, en för singlarna, en för nyförälskade och en vagn för de blyga som inte vågar tala med varandra, men som kunde chatta gratis med varandra under resans gång. Vi skrattade båda åt tanken.

-Du borde få pris för den idén, sänd in den till högsta ledningen så kan de lägga ned övrigt utvecklingsarbete. Den” lilla fågeln” som de så rart skryter med kunde verkligen komma till sin rätt. Det vore bästa sättet att få oss att köra mindre bil.

-Ja det skulle verkligen bli hela Sveriges vardagsrum. Då skulle jag också börja åka tåg sa han.

Vi tystnade, log, såg ut genom fönstret men såg bara våra egna spegelbilder. Martin heter jag. Hemma brukar jag presentera mig redan i hallen – sa han och log. Marta sa jag, och jag brukar inte bjuda hem gäster som jag inte vet namnet på svarade jag med ett leende.

-Men i fortsättningen skall jag inte vara så noga med det på tåg.

Småpratet fortsatte mellan oss. Han var ”gästprofessor”. Kul tyckte jag. Inte underligt tyckte jag att han gillade tanken om att vi alla var gäster i SJ:s stora rullande vardagsrum. Och han skrattade varmt. När hade någon skrattat så med mig förut? Det kändes som flera månades sen. Ett sånt där ”samförståndsskratt”. Det gjorde mig gott. Som om någon tilltalade andra delar av mig som länge legat i träda, obrukade. Som om någon återupptäckt mig. Som om jag plötsligt fanns till också för någon annan än min egen spegelbild. Aldrig hade väl tågsträckan mellan Linköping och Stockholm gått så fort som denna dag. Och hade de fått problem med både signalen, bromsarna och elektriciteten hade jag välsignat dem och aldrig mer klagat över en försening.

-Går du ofta hit sa han” med ett leende.

-Ja varje vecka sa jag. Jag pendlar häremellan. Hässleholm Uppsala. Vi var tvungna att resa oss för att gå tillbaka till vår vagn. Han var vacker även bakifrån. Skjortkragen slarvigt vikt på svaj. Tydliga märken efter snusdosan i hans ficka. Tysta packade vi ihop våra väskor. På min DN som stack upp ur väska skrev han lite hastigt, med penna från sin bröstficka sitt mobilnummer.

-Så du hittar rätt vagn näst du åker sa han med ett leende.

-Och jag visste att innan dagen blivit kväll skulle jag sända ett första sms.

Perongen i Stockholm var inte en mötesplats denna dag. Det var en plats för ett kort avsked, men ett avsked som skulle leda till ett nytt möte. Tänk att en vanlig gammal sliten perrong kan vara så vacker, ekade det i alla mina celler, inte som ord, inte som tanke, bara som känsla och i den känslan lyckades jag också denna dag byta tåg mot Uppsala.

© Marianna Agetorp

Novell 6

N0ve

Nej han var inte den första man hon älskat, inte heller den sista. Han verkade vara sin egen, som trädet som inte kan leva på annans rot, som stenen som bär sin egen hemlighet, som fröet självt som vet sin växt.

Han kom inte in i hennes liv som en vind, inte som en hjälte, pyramid eller skorstensbyggare. Inte som ett framrusande tåg, flod eller utmätt tid. Om han ens kom. Han var där närvarande. Hade suttit i samma kupé, under samma lysrör. De hade inte valt att mötas. Hade de valt hade de velat vara frö i samma jord, vattendroppar i samma regnbåge, löv i samma träd. Men människor råder inte alltid över sina vägar, och dansen bort genom dagarna. Inte alltid får människan vandra sina egna steg.

Ibland fästes ett ok på deras axlar, en tyngd runt deras fötter, eller som om en hemlig en tystad föddes över deras tankar. Solen hinner ibland ifatt vandrande människor, gjuter styrka i deras ryggar, blod i deras längtan, växt i deras krona.

Nej det var inte den första man som korsat hennes spår, och fast han var sin egen, räckte glöden till för andra eldar. Andra män hon älskat hade bott i sina kroppar, och hon hade älskat och andats med dem tungt och häftigt. De hade svettats och lekt, åtrått och ängslats. Med kroppar som likt tysta berg vandrat in i hennes mörka skogar, och män som doftat och ropat, gnytt och skrattat.

Kroppar där själen lagts åt sidan, tappats bort eller trängts undan till navelvrån.

Hon hade älskat med gudar av trä, och högväxta gudar som givits åt andra. Med stenstoder, så veka som vassen vid stranden och tysta som avlägsna stjärnor.

Och män hade älskat med henne. Med den kropp som hon bar som en skärva, med huden som rodnar av regn. Med den kropp som längtat och trott, som drömt syner ur skymningen, väsen ur stenarna vatten ut månfloden.

Och hon hade älskat och varit där och ändå någon annanstans. Varit i sitt böljeslag, i sin vattenspegel, i sin åtrå och i sitt ständiga begär.

Hon hade älskat med mejram och timjan, med enar och getrams, grindhål och källor. Hon hade förförts av jorden on våren och framfött dess ömmaste frö. Gått varligt havande med dess lökar och knölar, fruktögon kiselkatter och daggtyngda spindelnät. Hon hade druckit solståndets ömhet och oskuldens avklädda myrar. Hon hade fyllt törstiga mäns timglas med salt, och fångat längtans eko med sina ord.

Hon hade älskat med sig själv, sin frusenhet och hala branta väggar, sin vind, sina fönsterfyllda burspråk som mumlat tysta ord och omogna vokaler. Hon hade älskat vingarna som bar till andra platser och ögon som sett genom tid och stund.

Men likt renfanan som lyser gul i vägkanten hade hon undrat ”för vem”? Som skogsbäcken som sjunger utanstämband, som veten som brinner utan att veta vem som värms, som solen som stiger utan frågor.

Men aldrig förr hade hon kommit så nära en själ. Aldrig förr vilat i ett varmt tomrum fyllt av närvaro.

Förr hade hon tagit allt i egna händer, nu vilade hon i någons öppnade hand.

Hon hade inte bett om det, inte frågat, men hans händer blev ett svar på en fråga hon inte vågat ställa. Så lite visste de om varandras liv, och deras oskrivna dagböcker yppade inga hållplatser. Men möten gavs dem, som oväntade brev kalla morgnar när husen ännu inte väckts, som höstfärger som tänts i granskogens djup, som strandfynd ilandflutna, som lingontuvor som kommit i deras väg.

Ibland var deras möte som is de inte vågade gå över, visste inte hur de bäst kunde värma varandras själar. Men tystnaden bar deras händer, smälte isen, värmde orden och öppnade deras sinnen. Ibland var hans sjö så djup att hon inte vågade gå i, ens med båt under sin längtande kropp. Ju mer de träffades ju långsammare flöt deras samtal, orden var som koppar rykande mörkt te. De hängde inga smycken runt sina möten band inga kransar, göt inga ringar. Gav inga löften, krävde inga svar. De mörka nätterna blev ljusa och fyllda av färger. Fåglarna som flyttat ur hennes bröst byggde åter bo, underarmarna hud blev törst som fick vatten, och fötterna fick nya namn och färdades på marker där de förut inte funnit fäste. Deras enda mötesplatser var på tåg. Det var bara så de vågade mötas. I tystnad nära varandra. Ett första klassens möten. Natttåg, morgontåg, kvällståg. De hade samma tider, men de hade olika liv.

© Marianna Agetorp

Nedisning

Det började så bra. Det var ju första dagen i resten av mitt liv…….

Vill Du ha fler Noveller?

© Marianna Agetorp 070-6739916

www.marianna.agetorp.se